När man är rädd

Hästarna behöver komma ut ibland, både för att få gör något annat, för det mentala och för att gå på andra underlag. För att bli hållbara helt enkelt.
Det är inte enkelt för mig och dottern, pga av tidigare erfarenheter är vi lite rädda.
Men vi försöker, i helgen gav vi oss ut i skogen igen. Målet var att skritta och trava minst fem steg.
Vi red ut och efter ca 300 meter ville hästarna gå hem....vi övertalade dem att fortsätta😊
Ett rådjur syntes en bit längre fram, han gömde sig bakom busken men vi såg honom allt. Visste inte om hästarna hade sett det dock men nu var i alla fall jag och dottern beredda. Vi red lite till och helt plötsligt kom rådjuren ut på stigen, de gick lugnt och tittade på oss och hästarna tittade på dem. Rådjuren sprang iväg över ett fält och hästarna var lite spända och tittade efter dem. Ingen fara. Vi bestämde oss för att trava en bit, så långt vi vågade. Det gick jättebra, vi travade kanske 100 meter sedan blev vägen stenig och vi skrittade igen. Efter ett tag kom vi till en lång svag uppförsbacke, perfekt för en liten fart-ökning så vi travade iväg. Efter en ganska lång trav hoppade hästarna till och vi fick hjärtsnörp. Vi ser att det står två rödklädda människor en bit in i skogen, jag och dottern såg dem inte men hästarna blev rädda för dem, fattade väl inte vad det var för typer där inne...
Dottern ville vända och gå hem men jag övertalade henne att fortsätta, kan ju inte ge upp så lätt.

Vi fortsatte, ponnyn blev lugn ganska snabbt, värre med Lusen som var ganska spänd mest hela tiden men både hästarna uppförde sig bra trots lite rädsla hos ryttarna. Det blev trots allt en bra upplevelse som jag tror att alla fyra uppskattade.