Det ena helt fantastiskt det andra helt fruktansvärt.
I lördags följde jag och Lusen med ett par stallkompisar ut på en tur i skogen. Inte helt självklart för oss då jag helt enkelt är rädd för att dö.
Vi skrittade iväg, de andra var så snälla, frågade om vi skulle prova att trava och galoppera. Ju längre vi red desto tryggare blev jag eftersom Lusen var så lugn och harmonisk. Vi vågade trava och sedan en stund senare galopperade vi med, en lång sträcka på ca 700-800 meter.
Efter det skrittade vi i kanske 20-30 min. När vi hade ca 500 meter kvar hem till stallet började Lusen bli andfådd.
När vi kom tillbaka till stallet tog jag in henne i stallet och klädde av henne, hon andades fortfarande ganska häftigt. Konstigt för så hårt red vi inte. Jag tog ut henne i hagen och nu blev hon hastigt sämre. Hon började att flank-andas och ville bara ligga ner.
Vi tempade och ringde till distriktaren. Han var upptagen men sa att han skulle ringa så fort han var klar med kossan han var hos nu. Vi gick med Lusen i hagen och hon blev bättre efter en stund, hon andades inte så häftigt längre även om hon ville lägga sig .
Jag pratade med vet igen och han tyckte det verkade bli bättre och tyckte vi skulle avvakta en stund.
Vi avvaktade och ibland tyckte vi hon blev bättre, hon ville äta. Sen gick det en stund och hon blev sämre igen. Efter ytterligare ett par timmar fick vi rådet av vet att lasta henne och köra en sväng.
Och ta mig tusen då lossnade det, hon la ett litet lass i släpen och sedan blev hon bara piggare och piggare.
Jag var så klart orolig ändå men vi lämnade henne tillslut i stallet och åkte hem.
Jag körde ut några gånger och kollade men hon verkade må bra.
Så jobbigt när någon är dålig, spelar ingen roll om det är en människa eller ett djur.
Peppar peppar men nu mår hon som vanligt igen. Vill inte att "de mina" ska bli sjuka mer ever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar