Jag har länge funderat på hur det är att jobba som hästskötare och varför man inte kan leva på att göra det. Det blev till slut en debattartikel som publiserades på Hippson. Kommentarerna var många och det är kul när artiklen väckte debatt. Tyvär var det inga av hästföretagen som började debattera. Undrar varför??

• Artiklar
• Ridövningar
• Bloggar
• Böcker
• Tidningen
• Shop
• •••

• Artikelarkivet
• Nyheter
• Hippson-TV
• Forskningskollen
• Fråga experterna

DEBATT

 Publicerad: 2021-02-24

Arkivfoto: Tomas Holcbecher

Debatt: Kan någon leva på att jobba som hästskötare? 

Varför ser man samma stall/hästföretagare annonsera efter arbetskraft om och om igen på Hästnet? Vad är det som gör att dessa företagare inte lyckas behålla sin personal? Det frågar sig "Mia", vars dotters dröm om att arbeta med hästar gick i spillror.

 

Min dotter har drömt om att arbeta med hästar i stort sett hela sitt liv. Hon har ägnat all sin fritid åt hästar under större delen av sitt liv. Hon har inte haft några ekonomiska muskler och följaktligen inte haft tillgång till några ”flashiga” hästar men glädjen och lyckan hästarna givit har alltid funnits ändå. 

Det började i femårsåldern då hon bland annat blev rekommenderad ridning av en läkare på grund av hennes dåvarande hälsotillstånd. Det började med ridskola en gång i veckan som sedan fullkomligt exploderade till att vi några år senare hade både ponny, transport, stallsysslor och ännu mindre pengar. Intresset bara växte och det både hoppades och reds dressyr men mest av allt pysslades det, framförallt med ponnyn men även med alla grejor. Det putsades och organiserades. Foderstater räknades och ryktborstar slets ut. Efter ett olyckligt hopp som slutade i ett staket och med en blåslagen kropp ägnades ridningen mer och mer åt dressyr och även tävlingar stod på schemat.  

Vi for runt i södra Sverige och resultaten blev bättre och bättre men ponnyn hade sina förutsättningar och dottern var glad för det de lyckades åstadkomma med det de hade. Gymnasiet gick givetvis i hästens tecken och tre år spenderades på hästprogrammet. Under studietiden jobbade hon extra på helgerna hos en känd dressyrryttare som både betalade vitt och betalde lönen (om än ganska låg) på bestämd dag med semesterersättning och hade även reglerad arbetstid. I skolan var hon ofta med beridaren och hjälpte till, både i stallet men även på tävling. Hon praktiserade i flera olika stall (hopp och dressyr) under sin skoltid. Det blev även en vända praktik utomlands i ett stall där man äger en väldigt känd ”OS-häst”. Praktiken utomlands gav mersmak då hon fick både sköta stall, hästar och fick även rida en del. Dottern blev erbjuden jobb där efter studenten. Då kom covid och satte käppar i hjulet.  

Dottern hade då en dröm, att jobba i ett stall med att ta hand om hästar och stall kanske även rida lite men då bara ”hemma”. Ridning var inte viktigt och hon hade inga tävlingsambitioner och ville inte jobba som beridare. Hon vill bara sköta hästar och hon ville flytta hemifrån, kunna försörja sig, träffa kompisar och pojkvän, kunna gå på bio eller restaurang ibland och kunna utnyttja sitt gymkort någon gång i veckan. Istället för att åka utomlands och jobba skickade hon sitt CV till många olika stall, från Stockholmstrakten och söderut, hon ville vidga sina vyer. Hon fick många svar och blev erbjuden att komma och provjobba några dagar både här och där. Det var inte tal om någon ersättning varken för resa, mat eller lön under de dagar provjobbandet pågick. Dottern åkte ändå till flera stall och provjobbade. Hon blev också erbjuden några jobb och det är nu det blir konstigt …

Jobberbjudanden med varierad arbetstid ofta från sju på morgonen till sju eller åtta på kvällen, helst vara tillgänglig sju dagar i veckan med en eller två dagars ledigt i veckan efter överenskommelse om det funkar. Det är även önskvärt att hon bor på gården. Sedan erbjudes en lön med avdrag för boende, träningar, har du egen häst så dras det en summa för det också. Dottern tog ett jobb där hon fick (väldigt lite) betalt men med en fast arbetstid och träningar en gång i veckan. Hon fick också ett boende (som arbetsgivaren fixade) men en bit bort så hon var tvungen att ha egen bil för att kunna ta sig till jobbet. 

Hur det blev … Hon älskade jobbet men inte hade hon råd att behålla det, eller rättare sagt jag och hennes pappa hade inte råd. Vi fick hjälpa till ekonomiskt, efter alla avdrag för boende och träning plus bensin för att kunna ta sig de dryga två milen till jobbet så räckte inte pengarna till ens det absolut nödvändigaste som mat, hygienartiklar eller några hemresor. Att göra något på fritiden som att gå på bio var det verkligen inte tal om. Att köpa en vinterjacka utan ekonomiskt bidrag från oss gick inte heller.  

Nu med en dröm att kunna jobba som hästskötare i spillror och ett uppvaknande som känns som en rejäl baksmälla så har hon beslutat sig för en karriär i en annan bransch och har börjat plugga igen. Jag skulle tro att hon kommer att lyckas med det också för hon har ett enormt driv och en järnvilja och hästarna får numera bli ett fritidsintresse. Jag tycker dock det är sorgligt att det inte tas tillvara på ett brinnande intresse inom hästbranschen och ge dessa ambitiösa ungdomar möjlighet att faktiskt skapa sig en karriär som hästskötare och att ge dem möjlighet att fortsätter jobba som det i många år.  

De flesta hästföretagare skriver i sina annonser att de vill ha självständiga, drivna kollegor som är villiga att arbeta hårt, med ett brinnande intresse och vilja lära sig mer, vara en team-player, exakt som dottern ville. I själva verket borde hästföretagarna skriva i sina annonser att de vill ha någon som vill slita hund alla tider på dygnet och gärna sju dagar i veckan. Du ska helst bo på gården och helst inte behöva verkan rast eller mat. Lön? Ja, om du påminner så swishar vi dig men inte för de dagar eller timmar som du provjobbar eller var tvungen att stanna kvar extra i stallet.  

Hur är det möjligt att någon (många hästföretagare) förväntar sig lojal arbetskraft som stannar en längre tid under sådana förhållanden? När många andra företag i andra branscher anställer någon så görs det en eller flera intervjuer. När någon anses lämplig erbjuds tjänsten med en överenskommen rimlig lön och ett schema med arbetstiderna tydliga. Efter ungefär sex månaders provanställning (om båda är nöjda) läggs det till någon tusenlapp till på lönen. All arbetad tid räknas och ersätts i form av lön som betalas samma datum månad efter månad. Behöver du stanna kvar en kväll eller gå in och jobba en lördag eller söndag så betalas övertid ut. Om helger ingår i schemat så får man ob-tillägg för det. Vill du som hästföretagare ha personal som är driven, lojal och tar ansvar så måste du som chef först ge din nya personal förutsättningar för att kunna bli just det.  

Min dotter sökte till några av de stallen som ”hela tiden” har annonser ute. Även om hon utgick ifrån att de var ”sämre” arbetsgivare och skickade även sitt CV till stall som hon trodde kunde vara bra. Många var säkert också bra med hyggliga hårt arbetande människor men om de ska kunna fortsätta driva sina verksamheter med personal behöver de se över sina villkor. Så för att svara på frågan om det går att leva på att jobba som hästskötare? Njae, för det mesta inte. Tänk bara att ha sin personal boende ett stenkast bort vilken fördel om något händer akut och du behöver någon som fixar snabbt. Ta till vara på det, ta tillvara på viljan och glädjen många unga tjejer och killar har i hästen. Arbeta på ett sett som gör att just ditt företag är det stället som är mest attraktivt att jobba på av alla stall i hela Sverige. Bli en ”google” i Hästsverige och det är oftast inte en hög lön som gör en arbetsgivare attraktiv.  

Mia, februari 2021