Ridning är svårt, så jävla svårt. Lusen står emot och slänger med huvudet. Springer som värsta travhästen. Och jag blir bara mer och mer frustrerad för varje gång. Vill bara ligga i ridhuset i fosterställning och gråta.
Runt jul började jag träna för H. Vi började från början, rakt fram i olika gångarter. Formen är viktig, finns inte den finns inget annat heller, då jobbar inte hästen rätt, med rätt muskler. Jag förstår vad H säger och tycker det låter logiskt. Redan lektion två gav resultat. Jag började kunna reglera farten, framför allt i galoppen. H är noga med att jag gör rätt så att Lusen ska hitta sin form. Jag kämpar. Jag förstår instruktionerna, de går in i öronen, processas i hjärnan men sen ska det ju ut i kroppen också och där brister det lite. Jag kämpar.
Efter ytterligare ett par lektioner började jag faktiskt att kunna reglera farten i både trav och skritt också, ja jävlar vad kul det börjar bli. Lusen står fortfarande emot och jag provar olika bett. Var ganska less i måndags när H frågade hur det gick. Efter ett tag säger H, du gör rätt det är bara det att Lusen försöker komma undan för det börjar bli jobbigt för henne. Hon måste ju börja arbeta rätt, med rätt muskler nu när du börjar rida bättre.
Så kul. Och det ger ju faktiskt resultat även om det går oändligt långsamt så kan jag ju också se att det är skillnad nu mot för två månader sen. Det är bara att fortsätta på samma linje. Det räckte med de orden för att jag skulle orka och vilja ta nya tag. Det var faktiskt riktigt roligt att rida igår även om Lusen fortsätter att bete sig så blir de bra stunderna lite längre och lite fler.