Fuxar…….sitter det i färgen, vår ponny är fux, ibland känns
han rödare än vanligt. Vi hade stora lastingsproblem med honom det första året.
Vi lärde oss att ta över ledarskapet och sedan har vi kunnat lasta honom
enkelt. Förklaringen många gav var, han är ju fux.
Jag är tveksam till att
ponnyns personlighet och egenskaper sitter i färgen på pälsen. Visst han kan
vara mycket av allt men till största delen är han supersnäll och supercool.
Tills för en vecka sedan ungefär………….Vi skulle träna för
tränare M som tillfälligt var i Sverige. Det gäller ju att passa på då. Vi
skulle åka med både ponnyn och lusen. Vi har ju prov-lastat dem tillsammans
tidigare och då har det gått bra. Inte denna gång….
Vi tog ut båda samtidigt och skulle lasta ponnyn först,
lusen stod bredvid lugnt och fint. Ponnyn vägrade gå på. Inte så att han var
rädd utan mer att han inte ville…dottern kämpade men det gick bara inte. Det
började ryka ur mina öron och jag försökte lasta fux-f*n. Nä det gick inte.
Lusen som var lugn som en filbunke tittade förunderligt på.
Vi tog henne först
det gick sådär men hon kom in i släpet och vi försökte återigen lasta ponnyn……….men
nä. Det slutade med att vi åkte utan honom. Jag var skitarg, men sitter det
verkligen i ponnyns färg på pälsen att han kan vara så envis. Naturligtvis
inte. Det är nog snarare så att han blev lite osäker när lusen också stod där,
vad skulle hända liksom. Det var ju inte som vanligt och då är det bäst att ta
på sig ledar-rollen själv för människorna verkar inte ha koll här.
Vi fick backa några steg och börja om, vi har nu last-tränat
ponnyn ett par gånger och vi kom ju iväg på tävlingen i söndags. Nu har vi
människor koll på läget och ponnyn kan lita på oss igen. I måndags skulle båda
hästarna till hovis och det blir ohållbart att köra två gånger. Vi bestämde oss
för att lura ponnyn lite grand. Vi tog ut honom först och lastade precis som vi
brukar. Allt bra där, sedan hämtade vi lusen. Hon gick på ganska enkelt och
ponnyn kände sig kanske lite förbigången, men det struntade vi i. De stod lugnt
och fint i transporten, vi körde inom donken för lite kaffe innan vi drog till
hovis.
När vi var klara hos hovis så lastade vi på samma sätt,
ponnyn först utan någon lus som står och kollar. Det gick bra det med. Så
konklusionen, nä djävelskapet sitter inte i färgen, tror inte det är hästen som
har problem (de flesta gånger i alla fall) utan det är vi människor som har
problem och det är där vi måste hitta lösningarna och inte hos hästarna eller i
deras färger.
Men det kan vara skönt att skylla på det ändå ibland, haha.
Älskade envis fux.